En soffliggares betraktelser
Text: Joel Käll-Karlsson
Snön har åter börjat falla utanför
fönstret. På Tv:n rullar ännu ett avsnitt av någon, vid det här laget antagligen
nedlagd, sitcom. Ljudet av en punchline som i sin tur avfyrar en pålagd skrattsalva
som förklarar för tittaren att vad personen i serien just sade var ett skämt
och ett fruktansvärt roligt sådant.
Jag tittar inte. Ingen annan heller.
Men Tv:n står ändå på. Det gör den alltid. Det måste den göra. Den måste stå där
och insvepa sin omgivning i tryggheten från det pålagda skrattet. Som en vän som hälsar dig välkommen hem och som
alltid finns där när helst som du behagar men som själv aldrig kräver din
uppmärksamhet.
Just nu tittar jag inte. Istället
ligger jag i soffan och stirrar upp i taket. En av takplattorna har hoppat ur sitt läge och blottat det mörka mellanrummet
mellan takplattorna och betongen som bildar golvet på våningen ovanför.
Jag funderar på när takplattan kan ha
lämnat sin plats bredvid de andra. Var det igår när vi tävlade i grenen ”Vem
kan hoppa upp och nicka i taket?”, eller kan det vara en rest från förra
veckans kökshanddukskrig? Ett krigsminne. Eller så var det något som hände på
någon fest som ingen längre minns. Spelar det egentligen någon roll? Var och
varannan takplatta har ju hoppat ur sitt läge eller naggats i kanten av en
eller annan anledning. Det är sådant som händer.
Nej, beslutar jag så, det spelar nog
inte så stor roll varför just denna platta inte längre ligger på sin plats och
det spelar heller ingen roll om jag gör något åt saken eftersom att den med all
sannolikhet snart åter kommer på sniskan.
Jag slutar stirra på takplattan.
Istället lyssnar jag. Lyssnar på ljuden runt om mig. Tv:n bräker fortfarande.
Jag stänger av den. Ett svagt sus från ventilationen. Surret från köksfläkten
som jag glömt stänga av och som därför fortfarande går för fullt trots att inget
matos finns att suga upp. Ett dovt dunsande när någon går med klampande steg
på våningen ovanför. Det kanske bor en elefant där? Eller en väldigt tjock
farbror? Eller kanske en väldigt tjock farbror på en elefant? Stegen avtar. Nu
är det så gott som tyst.
Så brukar det inte vara. Visserligen
är klockan inte mer än ett på eftermiddagen men trots det så brukar det alltid
komma ljud från något håll.
Peter som nynnar på en Kenneth and The Knutters låt ”Ge
mig en öl så ska du se jag vaknar till..”, Niclas som pratar om något nytt
projekt som han aldrig kommer att genomföra ”Nu i vinter ska jag stiga upp vid
fem varje dag och springa”, Karin som går förbi och mumlar något för sig själv
som jag sedan tyder på det sätt jag vill ”..Havregryn i skorna..”, Emil helt förlorad
till sitt Wordfeud beroende ”Bågfil borde väl finnas på danska”, ljudet från
färgpennor mot vitt kontorspapper när Sara noggrant färglägger sin utförliga illustration
av ett embryo, dunsen när två meter Anton dyker över bordet ner i soffan, de
upprörda rösterna som allt mer övergår i skrik när jag och Staffan för säkert
tusende gången debatterar en samhällsfråga båda lika fast övertygade om sin sak
och sin meningsmotståndares enfaldighet. Av allt detta hörs nu inget. Det är bara
jag, ventilationen och tystnaden.
Jag kommer så plötsligt att tänka på
den gamla Hasse och Tage sketchen där Pastor Jansson yttrar ”livet är som en
påse, tomt och innehållslöst om du inte fyller det med något”. Samma sak är det
med en korridor tänker jag sedan. OL-Korridoren är som en påse, tom och
innehållslös om du inte fyller den med något. För utan alla de olika karaktärer som
gör en OL-korridor till vad den är, formar den och sätter sin alldeles egna
prägel på den så är den just inget mer än bara en korridor. En korridor med
åtta lika stora rum. Tillsammans avgör vi
som bor i korridoren hela dess karaktär och stämning. På så sätt blir ingen OL-korridor
helt den andra lik. Vi sätter våra egna
gränser och normer. Vi bråkar, skrattar, fikar, festar, tränar och tillsammans
bygger vi så upp en gemenskap. Vi blir
som en andra familj. En ganska dysfunktionell och underlig sådan men än dock en familj. Vi vet alla att det endast
är tillfälligt. Förr eller senare kommer den dag då vi ska flytta ut. Hitta en
annan plats att kalla hem. En ny plats att fylla med något.
Men just nu är hemma här i OL2. Där
Tv:n alltid står på och där en takplatta har hoppat ur sitt läge och blottat det mörka mellanrummet mellan takplattorna och
betongen som bildar golvet på våningen ovanför.
Jag tror aldrig jag varit i OL2an... Plötsligt får jag en stark känsla av att jag väldigt gärna vill besöka denna plats. Men inte nu. När folket som bor där gör precis de sakerna som står här ovanför. Då kanske jag tittar in och säger hej.
SvaraRaderaVad man saknar dig ibland källe. Och allt annat som brukade finnas i påsen en gång i tiden.
SvaraRaderaGod jul på er!
Ett besök i OL2 är aldrig bortkastad tid! Har man riktig tur kan man kanske till och med få sitta en stund i OL2s soffa.
SvaraRaderaGod Jul på dig med Tompa! För dig finns givetvis alltid en plats i OL2 soffan!
SvaraRadera