söndag 10 februari 2013

Utblick: Thomas Pettersson i höjdkurvornas och taggbuskarnas land



 
Foto: Peter Holgersson

Thomas ”Thompa” Pettersson är killen som 2010 flyttade från Uppsala (typ) till Linköping för att plugga Yi. Här fann han snabbt sin plats i OL2an (även om brandkåren då och då fick rycka ut för att avvärja hans försök att elda ned korridoren genom att mikra mackor).I Vilse blev han snabbt ett välbekant ansikte på träningar och aktiviteter. 2011/2012 innehade han positionen som Festansvarig i styret. I tävlingssammanhang representerar han IF Thor och har förutom orientering även en bakgrund som längdskidåkare. Just nu befinner sig Thomas i Spanien där han pluggar, snackar spanska och..ja, läs själva!


 I kväll (läs igår, reds. anm) går Vilsegalan av stapeln, min Vilsegala som jag som festansvarig tog initiativet till (även om det inte var min idé eller utförandet så mycket min förtjänst) så det känns ju lite extra passande att skriva några ord till er idag.
För er som inte vet varför jag inte är med er så befinner jag mig i Granada. En stad vid foten av Sierra Nevada (Iberiska halvöns högsta bergskedja) i Spanien. Här har jag hamnat eftersom att jag en dag för runt 3 år sen tänkte att ”jo men jag kan nog lära mig spanska, det blir kul” och bockade för Yi som första alternativ istället för Y som jag tänkt från början.  Nu har jag varit här en termin och känner att spanskan äntligen börjar ge med sig efter att ha kärvat betänkligt i säkert 4 månader.

Så vad gör man som Vilsare ett år i Spanien? Man försöker så klart lära sig allt om orientering här i Spanien. Det första man lär sig här i Spanien är att Linköping är platt, det trodde jag att jag redan visste men på något sätt har det sjunkit in på ett helt nytt plan efter att man börjat med en distansrunda där de första 35 minuterna löper stadig uppåt. Det andra är att man känner sig lite ensam när man vant sig vid att vara en del av Vilse, här har de problem att fylla ut laget till spanska universitetsmästerskapen i orientering då det ska vara 3 killar och 3 tjejer.  Träningarna är också lite små om man jämför med rockjumpan men de är i alla fall orienteringsträning nästan varje onsdag och det kommer mellan 5 och 15 personer på dem.  Faktum är dock att klubben har betydligt fler medlemmar vilket syns när det drar ihop sig till Liga Provincial, Provinsligan som i princip är ett klubbmästerskap då provinsen inte har någon annan klubb, då brukar det i alla fall dyka upp över 100 pers vilket är mer än jag hade vågat tro på förhand. Å andra sidan har klubben nästan 900 000 invånare i sitt upptagningsområde så det kanske inte är så imponerande ändå.

När man springer orientering här i Spanien kan man råka ut för lite vad som helst i terräng väg. Ena dagen är man i en tallskog med i stort sett obehindrad löpning och med ganska få men tydliga punkter som man ser på avstånd då det är väldigt öppet, nästa kan man befinna sig i ett stekande ravinlandskap där man inte ser ett träd på hela träningen och knappt vet var man vågar springa utan att riskera att ramla ner och fastna på bottnen eller varför inte på en bergssida där det finns en sten och i övrigt bara inte alls så utmärkande ”utmärkande träd” och väldigt diffusa gulområden, och så klart ett 30 tal i stort sett parallella (och väldigt täta) höjdkurvor.  Har man otur hamnar man här:

Ser inte så illa ut vid första anblicken inte ens särskilt backigt dock finns det nästan inget att gå på, i alla fall för mig som inte för mitt liv kunde begripa hur kartritaren valt vilka träd och buskar som skulle med och vilka som inte skulle det. Till på köpet är marken våldsamt stenig och fylld med knähöga taggväxter av den typen som visserligen inte river sönder dina byxor men som fyller benen med taggar för flera dagar framöver. Som ni ser hade jag inte min bästa dag här.

Vad kan man annars säga om orienteringen här? Kanske att klubben inte verkar ha någon i min ålder vilket är lite trist då det inte blir så mycket häng med orienterare utanför träningarna likaså verkar ingen bo här i centrum så jag får sköta all min ickeorientering själv vilket gör att jag ofta tänker på er och saknar Vilse med träningskompisar och umgänge.  Men finns det liv finns det hopp! I det här fallet har en av de få orienterarna på universitetet dragit ihop en universitetsliga. Lite som vår vårcup, och jag hoppas att jag lyckas lära känna de andra på universitet. Vilse byggdes inte på en dag och kanske finns det en framtid för studentorientering på UGR.
 När ni läser det här ligger ni kanske i soffan och funderar på vad som egentligen hände just nu när jag skriver. Eller så behövder Källe fundera mest av alla och ni andra har kvicknat till tills han fått upp inlägget på bloggen. I vilket fall så önskar jag alla en fin orienteringsvår. Njut av min frånvaro för till hösten kommer jag tillbaka och terroriserar Linköping igen!

/Thomas
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar