Rävarna avgjorde rekordsnabb WC-final

Text: Joel Käll-Karlsson

Rutin visade sig vara nyckeln till framgång när Wintercupen 12/13 avgjordes genom jaktstart på tisdagskvällen 19/2. Inför finalen såg det på herrsidan ut att bli en rafflande uppgörelse där OL2an hade ett lysande utgångsläge med inte mindre än tre herrar i tät. Först ut var Källe som därefter följdes utav Emil Kalered, 30 sekunder senare, OL2ans Peter Eriksson tvingades dock lämna återbud varför OL3ans Markus Jansson gick ut som tredje man.

Källe och Emil bestämde sig tidigt för att samarbeta och gjorde sitt bästa för att skapa lucka till de bakom följande löparna. Efter en mycket svag inledning spolierades dock tätduons chanser till framgång. Istället var det den jagande klungan där bakom som visade prov på list och stadskännedom. I gruppen fanns förutom Markus Jansson också den rutinerade räven Fredrik "Fidde" Johansson, Oskar Daniels, samt den snabbfotade men enligt uppgift i WC-sammanhang helt tappade Mathias Hallmén.

Gruppen avverkade i snabb takt banans elva kontroller och såg ut att göra upp om titeln i en spurtstrid. Mycket till strid blev det emellertid inte då hinderspecialisten Fredrik Johansson, med flera SM-medaljer i bagaget, distanserade det övriga fältet och tog en betryggande seger på en för Wintercupen rekordsnabb tid av 91 minuter och 45 sekunder.

 I damklassen blev det en betydligt lugnare resa för totalledaren Sara Forsberg. Detta då endast två ytterliggare damlöpare dök upp till start av vilka båda deltog promenerandes. Forsbergs seger var än dock välförtjänt då hon inför finalen hade en övertygande ledning på dryga två minuter ner till Matilda Jonsson.  Forsberg som liksom Johansson är mycket rutinerad i WC- och stadsmästerskapssammanhang (de båda tog bland annat hem segern i herr- respektive damklassen på stadsmästerskapen 2011). Trots den tillsynes säkra segern gick Sara in för att finna så många utav banans kontroller som möjligt och efter en tävlingstid på 144 minuter kunde hon därför plocka hem segern med åtta kontroller.  

 Dagen efter framgången når Vilsebloggen segrarna för en intervju.

Grattis till segrarna hur känns det?

Fredrik: Det känns alltid skönt att visa att gammal är äldst.

Sara: Det känns väl alltid bra att vinna, men hade känts ännu bättre om fler hade vågat ställa upp i finalen.

Den stentuffe herrsegraren Fredrik Johansson Foto: Ida Olsson

Ni hade olika förutsättningar när ni gick ut i jaktstarten. Sara gick ut i en betryggande ledning medan Fredrik gick ut ett par minuter efter täten. Beskriv era lopp.

Fredrik: Ja, jag gick ju ut 4:30 efter Källe och strax efter startade Emil så jag antog att de skulle göra sällskap och hjälpas åt, även om jag innan start hörde rykten om att Emil absolut inte ville ha med Källe utan hellre körde själv (eftersom att han visste att han inte hade en chans i en långspurt, reds. anm). 2 minuter innan mig gick Hallmén och Daniels ut, men de stod fortfarande och läste kartan då jag startade. Några sekunder efter mig startade Tosteberg. Vi stack sedan tillsammans mot första kontrollen, vid Tomaskyrkan i Ryd. På vägen dit fångade vi upp Marcus Jansson som nyss stämplat vid kontrollen. Vi skymtade även Emil och Källe som virrat runt så redan där var vi i täten.

 Sara: Jag gick ju ut först tillsammans med Källe och fick efter första tagna kontrollen sällskap ganska länge av Jonathan (Antonsson). Det var lite klurigt och vädret gjorde nog att de flesta kloka människorna höll sig inomhus, men träffade i alla fall på en kille som varit med och byggt upp Villevalla, lite coolt!  Som vanligt ett av det roligaste långpassen under året!

Den lika stentuffa damsegraren Sara Forsberg Foto: NN

Hade ni bestämt er för någon särskild taktik inför loppet?

Fredrik: Att försöka hjälpas åt och se till att plocka så många kontroller som möjligt. Man är aldrig garanterad en seger förrän alla kontroller är tagna. Då jag visste att jag skulle ta dem på slutet så var jag nöjd med att bara glida med. Då vet man var man har alla. Sedan skall man inte underskatta fördelen med att vara många. Alltid är det någon som kan.

 Sara: Taktiken var att försöka slå pojkarna, då startlistan var lite klen på tjejsidan men de var alldeles för snabba och klipska för att jag skulle ha någon chans i finalen. Annars var min taktik som vanligt att erfarenhet förhoppningsvis skulle slå snabba ben!

Fredrik var, du någon någonsin orolig för att inte komma ikapp?
 

Nja, egentligen inte. Jag hade två scenarion. Antingen så är banan jättelätt och då är det bara att springa. På över en timmes löpning är 4:30 inte så mycket. Det andra alternativet var att det var skitsvårt och då spelar tiden mindre roll. Då gäller det att plocka flest kontroller.

När kände ni att det var klart?

Fredrik: Efter att vi stämplat vid näst sista så tog jag en liten omväg förbi Shell-macken/SevenEleven vid Malmslättsvägen och försäkra mig om att sista kontrollen inte var där då vi letade efter ett amerikanskt företag grundat 1940. Daniels stack dock, trodde jag, direkt mot ”donken”, där kontrollen också satt. Han hade emellertid dragit in i gamla Linköping, men när jag stämplade vid sista visste jag inte om han var före mig. Jag antog det och körde på utav helvete. Vann dock med 45 sekunder så var ingen fara på taket.

Sara: Man är ju alltid lite orolig innan sådär, men när inte fler kom till start kändes det som att bara en diskning eller benbrott skulle kunna hindra mig från att vinna, då ingen av mina konkurrenter satsade på att vara ute så länge.

Hur firade ni segern?
 

Fredrik: Med att baka kladdkaka. Dock åt jag upp den dagen efter på jobbet då jag fyllde år just denna dag.

Sara: Det blev ganska lugnt.

Vad tycker ni om årets upplaga av Wintercupen? För lätt, för svårt, lagom?

Fredrik: Det var väl på det stora hela en ganska rolig säsong, även om jag inte sprang mer än en deltävling och finalen. Dock sprang Alva en del av de som jag inte sprang så såg kartmaterialet på de flesta ändå. Det blir lätt ofta samma stuk på wintercuperna, kartmaterial av Pizza kartonger etc ser man allt mer sällan numera. Ofta har man en fördel om man deltagit tidigare då många ställen återkommer efter ett tag.

 Sara: Jag gillar ju när det är lite klurigare så får nog säga att säsongen varit bra, då geniknölarna fått gnuggats ordentligt! Fina långa pass har det blivit! 

Lithe Vilse marknadsför sig som Sveriges största studentorienteringsförening. På rockgympa i trygga värmen är det fullt med folk men när det vankas WC på isiga vägar eller onsdagsintervaller i skog är uppslutningen skral.  Bara 10 herrar och 3 damer i WC-finalen. Har orienterarna blivit klena?

Fredrik: Ja, det tycker jag absolut. Generellt är orienterare ganska veka. Nu fick jag det sagt.

Sara: Ja, man kan ju börja fundera. Alternativt vill de mörka sin form till Öl-OL, och tjuvtränar därför själva.
 

Avslutningsvis, hur laddar man om efter en sådan här framgång?

Fredrik: Jag får sikta på att vinna Stadsmästerskapen nästa år.

Sara: Med fler Vilseträning så klart!

Resultat